Det är en intressant anklagelse från Ebba Busch – att journalistiken lider av “politiskt färgade frågor”.
Men vad betyder det egentligen, när man skalar bort retoriken och betraktar det hermeneutiskt, alltså som en tolkning av verklighetens språkspel?
Att ställa frågor är aldrig neutralt. Redan i valet av vad som frågas – och vad som utelämnas – ligger en tolkning. En journalist utan perspektiv är lika tänkbar som ett språk utan grammatik. Därför blir anklagelsen paradoxal: att kräva “opolitiska frågor” i en politisk verklighet är som att kräva väder utan atmosfär. Det som egentligen efterfrågas är inte neutralitet, utan bekvämlighet.
Min kritik av Sveriges Television rör något mer substantiellt: beroendet. Offentligt finansierad media bär alltid på en inneboende spänning mellan uppdrag och lojalitet. Ekonomiskt beroende kan, som du antyder, skapa en subtil form av självcensur – inte genom direkta order, utan genom internaliserade gränser. Det är här den etiska frågan blir skarp: tjänar journalistiken sanningen, eller stabiliteten?
Samtidigt är det för enkelt att avfärda allt som propaganda. En mer stringent analys visar att problemet snarare ligger i selektiv kritik. När granskningen blir asymmetrisk – hård mot vissa maktcentra, försiktig mot andra, exempelvis kring säkerhetspolitik eller allianser – då uppstår inte tystnad, utan snedvridning. Och snedvridning är farligare än tystnad, eftersom den bär sanningen i fragment och presenterar den som helhet.
Att inkludera TV4, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i samma kritik pekar mot ett bredare fenomen: en medial kultur där konsensus ofta misstas för objektivitet. När många säger liknande saker, låter det sant – inte för att det är prövat, utan för att det är upprepat.
Men här kommer den filosofiska kärnan: journalistikens uppgift är inte att vara neutral mellan sanning och lögn, utan att vara partisk för verkligheten.
En journalist utan politisk förståelse – en “politisk analfabet”, – riskerar att bli maktens mest effektiva redskap, just genom sin naivitet. Den som inte förstår maktens språk kan heller inte avslöja det.
Så när makthavare klagar på “politiskt färgade frågor”, bör man kanske översätta det mer ärligt: frågorna träffar. Och i en fungerande demokrati ska de göra just det – träffa, skava och ibland såra.
För alternativet är betydligt farligare: en journalistik som inte stör någon, och därför inte heller betyder något.
Av:
Luis Abascal 11 april -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal